Leksaken var nära att gråta idag, men har 5 dagar kvar.

 
Jag är lövet på hösten som snart faller från trädet.
Faller ifrån gemenskapen som är bland de andra löven som är kvar på grenen.
jag förlorar kraften att hålla mig kvar, glädjen flyger bort med vinden, jag tappar livsgnistan.
jag blir lövet som faller allt längre ner mot mörkret och till de andra bortglömda löven som ligger i sörjan och bara väntar på att bli tagna av vinden och kanske börja om på en ny plats, ett nytt liv.
Tills lövet faller ner på nytt.
 
Kan man känna att man är en inventarie på en arbetsplats? känna att man är en del av inredningen? 
Kan man vara kär i en arbetsplats?
 
Ja det kan man. Om man är en leksak som heter Ludde som stortrivs på sin arbetsplats och har känslan att man är accepterad av arbetskamraterna.
 
Idag pratade jag med handledaren på erbetsplatsen/arbetsträningen. Det slog då upp ett "liljeholmens" hos henne att jag bara har 5 dagar kvar där hos dom. Att de 2 veckorna som jag fick extra snart är till enda.
Jag fick då se av hennes ansikts uttryck att hon inte gillade det att det bara är dessa få dagar kvar och att det troligen inte kommer hända något efter att jag stängt dörren bakom mig på fredag eftermiddag.
 
I den stunden kände jag tåren tryckas mot näthinnan i ögat,men lyckades att stoppa den innan den sipprade ut.
Kan inte bli lessen i ögat än. jag har ju 5 dagar kvar.
Fem glada lyckliga dagar, fem dagar fyllda av liv, kraft och energi.
 
Efter dessa dagar är jag lövet som faller, blir leksaken som andra tycker om att leka med och kasta runt.
 
Men än så länge är jag 7 dagar bort, från den stunden.
 
 
 
0 kommentarer publicerat i Allmänt, Leksak;
Taggar: arbete, arbetsträning, klockargårdsängen, leksak, leksakmedtvillingsoul, livet, livetrasar, livsglädje, livsglädje, livskraft, ödeshög