Hade jag varit barn idag så hade jag kanske inte varit jag idag.

Hade jag varit född nu på 2000 talet och upplevt samma skolgång nu
som jag gjorde under hela 80 talet med all den extrema mobbning som jag utsattes för,
så hade jag nog funderat ÄN starkare än det jag gjorde då på om jag var född i fel kropp.
 
Men hade jag överlevt den långa väntan på att få göra en könskorrigering?
 
 
 
 
Jag minns flera tillfällen i grund skolan då jag ibland funderade på om jag kanske skulle ha fötts som tjej.
På gymnastiken hade jag alltid ungefär samma resultat som tjejerna. Specielt då vi hade friidrott minns jag det.
jag sprang ungefär på samma tider som tjejerna, jag kastade kula och boll ungefär lika långt som tjejerna och hoppade längd och höjd ungefär med samma längd och höjd som tjejerna.
Den enda sport jag var snabb i var längdåkning.
 
Jag gick på extra gymnastik i skolan för att träna upp kroppen mm.
Men resultaten var alltid i tjejernas nivå genom alla år och är det säkert än idag.
Det var väldigt många gånger som jag fick höra från killar i klassen och i skolan att jag sprang, hoppade och kastade som en tjej.
Hade jag skadat mig så var jag också en klen tjej.
 
Minns en friluftsdag då jag hade vrickat foten då jag hoppade längd och inte ville vara med för att det gjorde ont.
Då sa läraren vi hade då att jag bara hittade på att det var ingenting farligt. Samt att jag inte kunde vara vekare en tjejerna.
Det var stafett och för att göra laget fullt så var jag tvungen att vara med.
Några killar sa att jag var klenare än tjejerna och att de inte kunde ha med en tjej som springer sämre än tjejerna.
Men jag var med och ramlade i det heatet som jag sprang i pga foten.
Efteråt kom läraren fram och sa... "OJ, jag visste inte att du hade så ont i foten.
 
Att bli kallad tjej och känna mig som tjej DÅ, går nog inte att gämföra riktigt med idag.
Då fanns det ingen vetskap hos barn att kunna göra om sig till det andra könet etc, 
Men idag då det är så pass öppet och tas upp i media samt sociala ,medier så är det en helt annan sak.
mina känslor och tankar tillsammans med all mobbning om att jag var som en tjej, hade nog gjort att jag funderat påatt jag var nog en tjej i fel kropp.
 
Det är fler och fler för varje år som ansöker om att konskorrigera sig. Både barn och vuxna.
Könsutredningar av barn har ökat med 100 procent varje år sedan 2013.
Kan det vara så att fler barn upplever ungefär densamma behandling i skolorna mm som jag gjort och söker sig till könskorrigering etc?
 
Tyvärr är det samtidigt inte alla som överlever den långa väntan och kö som är innan man får börja att könskirrigeras.
Det är många av dessa som mår väldigt dåligt och lider av psykisk ohälsa, samt en del som går så långt i sitt lidande att de begår självmord.
 
Hade jag gått skola idag och upplevt det jag skrev om, så hade jag nog snabbt velat bli tjej.
Hade nog inte klarat av att vänta länge och sedan en lång undersökning och utredning innan jag blivit könskorrigerad.
Detta mycket pga mobbningen och trakasserierna som säkert hade ökat på om jag gjort om mig till tjej.
 
Samtidigt som det är bra att det grundligt utreds och undersöks mm innan man startar könskorrigeringen så måste vägen fram dit kortas för både barn och vuxna.
Om köerna, undersökningen och behandlingen skulle gå fortare så skulle många barn och vuxna som känner att dom är födda i fel kropp och söker om könskorrigering må mycket bättre och självmorden skulle minska kraftigt.
0 kommentarer publicerat i Allmänt, Mobbning, hbtq;
Taggar: kille, killeellertjej, kön, könsidentitet, könskorrigering, mobbning, tjej, trakasserad, vemärjag