härligt när kroppen fixar, men måste fixa än bättre och mer....

 
Måndag och sjukgymnastik.
 
Träningen gick jätte bra idag
Satt på cykeln 7.5 minuter och cyklade nästan 5 km, innan det inte gick o stå emot smärtan mer i benen.
Det var kul att kunna hålla ut 7.5 minuter.... MEN kommer inte ens fram till Vadstena efter 5 km från Vätternrunda starten i Motala.
Sedan fixade jag 80 kg på arm maskinen 15 gånger 3 rätt så bra utan att behöva kämpa.
De andra övningarna gick också bra.
Var egentligen ett roligt och behagligt pass.
 
MEN.
Ludde KAN INTE nöja sig med detta utan fattar inte att han blir trött och har ont efterråt när det gått så enkelt och behagligt.
Så nästa gång kommer Ludde öka vikter och mängden på övningarna.
Jag vet att det kanske inte är så bra.
Familj, vänner och vitrockare säger åt mig att hejda mig och att jag måste känna en lagom nivå.
 
Lagom nivå, Finns inte hos Ludde.
Ludde lyssnar men kan ärligt inte ta det lungt.
Är rädd att hamna i rullstolen igen, vet att jag kan göra det av för hård träning men rädslan för att hamna i rullstolen igen gör att jag vill pressa kroppen och känna att jag orkar mer o mer hela tiden.
 
Ludde måste ha bekräftelse hela tiden och säger och känner nu som hjärnskrynklerskan sa sist, att min kropp är som min fiende.
Den ska bara fixa det jag vill att den ska, annars så är det en skithög som måste ha stryk.
 
Är det fler som känner så?