Mitt fel....

 
Kanske imte precis allt men känns som det är en stor del...
Jag skrev nyligen om att jag har en karusell runt mitt huvud, att jag har svårt att ta tag i en av alla de vilda hästarna som finns på den....
Jag berättade då också att jag kan få tag på EN av hästarna. En speciellt tung häst.
Den hästen har jag nu tungt i mitt hjärta.
 
Den innehåller mina föräldrar.
Är väldigt mycket tankar, känslor och minnen nu som rör sig om dom.
Visst har jag alltid haft och har dom i mitt hjärta och tänker på dom hela tiden, men blir mer och mer jobbiga tankar ang dom.
För ett par veckor sedan så fick jag reda på att pappa ska in och operera sig för en sam kan vara allvarlig sak, som jag inte kan berätta om här.Men operationen ska ske i dagarna.
Innan dess så har mamma sedan ett par år blivit sämre med sin demenssjukdom.Fick också ang det veta för ett par veckor sedan att hon blivit än sämre efter nyår. Det KAN bero på annat som stressar upp just nu.
I och med detta så är det väl därför som den hästen nu ligger tungt i hjärtat.
 
 
Samtidigt så tar jag på mig skuld för mammas hälsa. Jag SKA inte göra det men går inte att låta bli. 
Varför jag gör det är återigen pga mobbningen.
Jag ska inte skylla allt på mobbningen men väldigt mycket i livet är pga mobbningen, både tiden i skolan, efter skolan och även i vuxen ålder.
 
När jag gick i skolan och blev extremt mobbad både psykiskt och fysiskt, så fick jag aldrig mäjlighet att göra mig av med all ilska, ledsamhet, oro, frustation mm mm någonstans. Så det blev hemma som allt detta kom ut. på möbler, väggar och mamma.
Kylskåpet vi hade hemma då såg ut som handhamrad plåtskål på en sidan.
Jag var inte lätt att tass med under skoltiden, varken för föräldrarna eller lärare.
Det var så mycket aggresion, rädsla, ilska, extrem ledsamhet som kom ut på samma gång från mig som då mamma sa någotsom jag inte gillade så det blev att kylskåpet och annan inredning fick ta emot allt.
Det känns oftare och oftare nu för tiden, som att min mamma såg ut så som kylskåpet gjorde då, på insidan efter mitt agerande mm som jag hade då.bucklig, slagen och dallrig i sin själ och i sitt hjärta. 
 
Mamma gjorde och ville göra en hel del för att jagskulle ha det bra i skolan.
Mamma lyckades med mycket envishet att få bort den lågstadie lärarinna som vi hade på den tiden och var den som startade mobbningen i årskurs 1.
Under årskurs 2 och 3 så hade vi andra lärare.Men det hjälpte inte mobbningen. Den hade vuxit för mycket.
Hemma under åren som följde så sa jag aldrig hur det var. Sa alltid att det var bra.
De gånger jag inte hade saker med hem pga att mobbarna tagit eller förstört sakerna, så sa jag att jag tappat bort eller råkat slänga mm.
De gånger jag kom hem med sår etc så sa jag alltid att jag gjort mig illa eller ramlat mm.
De gånger jag kom hem med gråt så hade jag blivit det av andra anledningar än pga de saker som de sa och skrek åt mig.
 
Mamma var den som först kom hem på dagarna och fick ta emot det mesta. Mobbningen gjorde också att jag inte orkade och inte heller ville plugga så det blev även gap tjafs och skrik om det också.
Så allt detta plus annat som hände hemma kan ha stressat upp mamma så att hon blivit sämre på äldre dagar.
Det känns pga av allt detta som att mammas hälsa är som den är idag.
 
 
Mobbningen skadar inte bara de som blir mobbade, utan även förutom de mobbades familj så också människor som är i de mobbades närhet.
Samt som jag ofta nämner så skadar mobbningen i skolan även senare i livet.
En gång mobbad, alltid mobbad.